S/Y SEA WIND 2013: juli 2013

Lördagen den 20 juli

Morgonkaffe i sittbrunnen i strålande solsken och nästan ingen vind. Vattnet är kristallklart, lätt turkosfärgat av den ljusa sandbotten. Detta är Skottland inte Karibien, det som skiljer en dag som denna är väl möjligen 10 grader i vattnet och på land. Och så inga palmer förståss. Vi ror in på stranden och lyfter dingen långt upp för tidvattnet är som lägst nu. Taransay är egentligen två klippöar som är sammanbundna med en numera ganska hög sandbank. På sandbanken växer det tätt med strandråg som hindrar den från att blåsa och spolas bort. På klippsidan är det väl avbetat gräs, så det syns tydligt att strandråg inte tillhör fårens basföda, för naturligtvis finns här får, vi är ju Skottland. Tusenskönor, Daisys, och gulmåra ratas också av fåren vilket gör gräsytorna ser lite mer ängs lika ut. På västsidan finns en motsvarande strand, men den är lite mer exponerad, även en dag som denna när det nästan är vindstilla rullar Atlantdyningen in på stranden. Innan vi bär ut dingen för att ro tillbaka pratar vi lite med ”storfamiljen” på den engelska båten Calypso, en vacker mörkgrön äldre typ av Bowman. Det visar sig att dom träffat våra vänner Roland och Consie på Restless då dom var tillbaka här för Clyde Cruising Clubs 100 års jubileum 2010.

Morgonkaffe, eller troligtvis te. Kapten har blivit teoman under denna segling

Östra viken på Taransey. Calypso närmast stranden

Västra viken närmast i bild

Den bevuxna sandremsan mitt på Tarensey

Stranden på västsidan


Ett "övergivet" fiskarhus kanske. Just här har legat en mindre by tidigare

På dörren till huset

Inuti kan man se att det tidvis används

Ankringsviken sett från norr

En sådan här lite "Peanut" provade Emma som tvååring på Southampton boat show

Hur söt som helst

Det är lite trixigt att ta sig igenom Sound of Harris, det finns några passager att välja på. Eftersom vi planerar att ta oss lite söderut mot N Uist väljer vi Cope passage och lägger ut en rutt på plottern innan vi går, trots att den till största del skall vara bojad (för det står i vårt sjökort från 2007 att bojningnen planeras att förändras). Den västra den delen av passagen är helt omarkerad för den får över en sandbank som ständigt flyttar sig, men vi går i högvatten så även på de grundaste ställen skall det vara gott om vatten under kölen.

Coper Passage genom Sound of Harris.

Det var bra att vi lagt ut en rutt, för de flesta bojarna fanns inte kvar längre. Troligen togs de bort när en ny led längs South Harris markerades för några år sedan. Vi spanade hela tiden efter delfiner eller kanske ännu större valar och såg något stort utan synliga fenor dyka ner från ytläge en bra bit bort utan att ge sig till känna igen. Lika lite vind på östra sidan av sundet så det blir fortsatt motorgång in på nordsidan av Loch Maddy till Loch Portain, en mycket skyddad grund vik där vi lägger oss för natten.

Söndagen den 21 juli

Strålande sol och totalt spegelblankt, inte den minsta vindkåre syns i viken. Det var högvatten när vi kom, nu är det mycket lägre så hela viken är omgärdad av ett par meter tång på klippsidorna runt om. Sälarna simmar omkring och gruffar och låter. Lasse ror iland och språkar med grannbåten, en fransk Ovni, som vi även låg nära i Castle Bay på Barra. Han är ensam och uppenbarligen pratsjuk så det blir mycket sagt när de strosar runt och tittar på omgivningarna.

En spegelblank morgon

Sälarna ligger och lapar i sig morgonsol i tången

Vår franska granne i ankringsviken

Vi tar en promenad tillsamman ut mot Sound of Harris

Idag var planen att segla åt det håll vindarna bär, men ingen vind ingen segling, så det får bli Loch Eport strax söderut. Vi håller ögonen öppna för att förhoppningsvis ha bättre tur idag avseende att få syn på något stort i havet. Det tar inte långt stund förrän vi får se något stort en bra bit förut, hinner få fram kameran för bildbevis och det är troligtvis en grindval, ser den några gånger innan den försvinner ner på djupet. En ensam tumlare och sedan ser vi hur det slår i vattnet en bra bit bort, vi ändrar kurs och ångar på åt det hållet. Det visar sig vara ett jättestim med delfiner, troligen jagar de ett fiskstim, men kan inte motstå att leka lite vid båten när vi kommer. Vi kör runt bland dem en bra stund och bara njuter av att se dem, naturligtvis blev det en hel del foton också.

Troligtvis en Grindval

Men här är det ingen tvekan...

...vi blev i princip omringade av delfiner

Man kan helt enkelt aldrig få nog av dessa underbara djur

Vi går sedan in i den långa men smala Loch Eport med dryg två knops medström i mynningen och ankrar i den enlig vår guide mest populära viken Bagh a Bhiorain på sydsidan, som enda båt! Efter middag så blir det lite foto safari iland. Vi såg ”red deer” utefter stranden när vi gick in i Loch Portain igår så Lasse hoppas på att kunna fånga några i kameran. På med vandringskängor och kameraväskan packas ner i den vattentäta säcken. Det är högvatten så det är relativt lätt att komma iland vid vikens stränder som är kantade av större stenar. Inga sandstränder här. Blir nog lite lurigare när man är tillbaks då vattnet sjunkit och blottlägger de tångbevuxna stenarna. Det är fullmåne och ”spring tide” så tidvattenskilladen är drygt 4 meter. Väl iland så bär det av i ett fascinerande landskap. Landskapet runtom är förhållandevis flackt och perforerade av sjöar eller snarare sjösystem med bergsstränder. Däremellan stiger enstaka högre kullar på några hundra meter upp. Vandrar fram bland får på de låga hedarna men ser ingen red deer men däremot alldeles för mycket flugor och blinningar som verkar trivas här jag tar mig därför upp mot höjden Burrival på 138 meter alldeles söder om vår ankringsvik. På toppen är det en vidunderlig utsikt över det fascinerande landskapet och mot höjden Aeval på 345 meter ytterligare en bit i söder. På Burrivals top är det som en gräsplatå där man skulle kunnat slå upp ett tält om man velat. Platån syns tydligt när man passerar österut med båten på the Minch. Sitter här ett tag och filosoferar och stoppar i mig en Mars bar innan det är dags att ta sig tillbaka till båten. Jollen ligger nu en bra bit upp på stenarna så det blir lite rutschkana ner på tången innan vi är på fritt vatten igen.

Till ankars i Bagh a Bhiorain, Loch Eport

Bagh a Bhiorain

Utsikt från Burrival mot Aeval

Tisdag den 16 juli

Ännu en gråmulen repris vädermässigt. Vi har bl.a ägnat oss åt att komma ikapp med bloggande nu när det i alla fall finns viss form av intenettäckning. För övrigt så ägnar vi oss år löpande underhållsarbete, Lasse monterar backventiler på länspumpar och vi hjälps åt att städa och organisera i ”ditt o dattlådor”, mest för att ha koll på just var ditt o datt befinner sig när man behöver det.

Fyller över diesel från dunkar till fasta tanken och tar dingen iland för att återfylla dunkarna.

Onsdag den 17 juli – torsdag den 18 juli

Idag är vi uppe med tuppen för att lyssna på ”Shipping forecast” för att få veta om det äntligen är dags att lämna denna boj innan vi vuxit fast vid den. Prognosen levererar det vi förväntat oss så det är dags att planera för avgång mot St. Kilda i eftermiddag eller kväll. Vi tar dingen iland och fyller proviant förråden ytterligare något men framförallt för att fylla två 25 liters dunkar med färskvatten. Det finns en slang á la brandslang vi färjeterminalen som vi blir anvisade och det tar inte lång stund att fylla dunkarna med det trycket. Vattnet slangas sen över till vår vattentank. Nu är det fullt vad gäller både bränsle och vatten. Planen är att avsegla i efter middagen efter väderrapporten kl 19.10, men när klockan är 18.00 är vi klara och ger oss av, lyssna kan vi göra på vägen.


Väntar i dimman vid vår visitor mooring i Castle Bay

Fyller på vatten vid färjeterminalen

Vi meddelar över VHF radion (som seden här bjuder) Stornoway Coastguard att vi är på väg mot St Kilda. Vinden varierar mellan 5 och 10 m/sek så vi börjar med revad stor och genua och hoppas kunna sträcka söder om Vatersay för att komma ut på Atlanten. Det är hög och jobbig sjö när vi kommit ut genom sundet och vinden avtar så seglen bara slår när vi försöker slöra. Motorgång, men efter en halvtimma när vi kommit bort från uppgrundningar kan vi börja segla – rätt ut i dimman. Sikten är ca 25 meter! Tack och lov har vi både AIS och radar. Vi gör god fart med ett rev i stor och full genua, 7-8 m/sek. Vi vill inte ha full stor uppe under natten om vinden skulle öka. ”Better safe than sorry” har t.o.m. kapten lärt sig nu.

Vi sover i skift och det enda tecken på liv i dimman är den båt Lasse ser på AISen mitt i natten. En stor tanker som passerar några sjömil akter om oss. Borde a sett dess ljus klart och tydligt men i dimman inte ett skvatt. När morgonen gryr lättar också dimman något. St Kilda skall bestå av höga berg, drygt 400 meter, men ser ingenting och ingenting. När det är knappt 4 Nm kvar ser Mona som har vakten helt plötsligt en fler hundra meter hög bergstopp ovanför molnen, toppen på ön Hitra dit vi är på väg. Strax efter kommer även grannöarna Boreray och dess Stack Lee fram ur dimman. Det är helt magiskt att i soluppgången se hur öarna försiktigt skakade av sig morgondimman. Det är egentligen inte dags att väcka Lasse men det hade varit synd om han missat detta skådespel.

St Kildas toppar tittar farm ur dimman

Solen går upp och vi ser ön Bororay med dess två "stacks" i siluett

Det ”lilla skäret” vid namn Levenish som vi skall runda innan vi kan gå in i Village Bay visar sig vare en 60 meter hög sockertopp, mycket högre än den är bred. Vi ankrar upp i viken strax före 06.00, tar en liten ankardram före kojning och meddelar Storneway Coast Guard att vi är framme. Här i utmarkerna av Europas segelvatten vill Coast Guard-stationerna gärna ha meddelande när fritidsbåtar gör längre överseglingar och att de kommit fram. Det ligger redan två segelbåtar i viken när vi ankrar. Dyningen bär in lite och fallvindarna från bergen gör att det stundvis piper i lite, men vi ligger tryggt med ankaret i god hållbotten och somnar gott ett par timmar medan vinden lägger sig allt mer.

Framme och på väg in i Village Bay. Mössa och vantar på kl 6 på morgonen

Runt elva när vi äter ägg och bacon till frukost som kapten Lasse fixar i sin iver att komma iland så kommer den första turbåten in i viken och följs strax av ytterligare två. De skeppar in ”turisterna” med gummibåtar ungefär samtidigt som vi tar vår gummidinge iland. Det går dagliga turer med robusta och ganska snabba turbåtar ut hit. Det tar ca. fyra timmar en väg i 18 knop. Varje båt tar max 12 passagerare. Det kostar nästan £200 pund per person. Vädret och eller sikten kan dock ofta sätta stopp och turer kan ställas in med kort varsel. Man ger sig inte ut hit om man inte är säker på att förutsättningarna är rimliga.

Det finns hur mycket som helst att berätta om St Kilda och människorna som bott här i tusentals år, fram till 1930 då de sista evakuerades från ön. Influenserna från världen utanför hade då blivit så stora att de flesta unga hade gett sig av från ön och de kvarvarande hade svårt att klara sig under vinterperioden då dom börjat bli vana vid och beroende av förnödenheter som kom in med turistbåtar som började anlända i början av 1900 talet. Man kan kort sammanfatta det som att en civilisation som fungerat helt självständigt här ute i minst 3000 år kollapsade på en generation när man fick en ökad kontakt med omvärlden. Tragiskt men sant. Nu är ön bebodd under sommarhalvåret av ett par anställda och flera volontärer från Scottish National Heritage som förvaltar ön och håller byggnader med mera i skick. Dessutom har försvaret en postering på ön sedan 1957. Det finns dock mycket mer att berätta om ön så läs gärna mer på bl.a. www.kilda.org.uk

Det går vilda får överallt, de är verkligen vilda och klarar sig helt på egen hand. Fåren kallas Soayfår och arten finns bara här och togs hit av bronsåldersfolk. De har getögon, små horn och släpper den ljusbruna ullen när den blivit för lång. Genetiskt är dom väldigt nära ”ur fåret” och dom studeras nu flitigt av vetenskapen. Från början gick dom fritt på grannön Soay, därav namnet men flyttades sedan över till huvudön Hirta efter evakueringen av befolkningen, som huvudön heter. Det finns även får kvar på Boreray. Där dom i princip är helt isolerade från kontakt med människor då det i princip inte går att komma till Boreray med båt. Hur urinnevånarna klarade att komma fram och tillbaks till Boreray för att samla ull, fågel och ägg då det begav sig är helt ofattbart och fascinerande.

Vi vandrar kring runt byn och dess lämningar av hus, stengärdsgårdar och förråd, Cleits, där ägg och torkade fåglar lagrades. Molnen är låga och warden för ön uppmanade alla att inte ge sig upp i bergen när sikten är så dålig. Det är oerhört lätt att gå vilse, vilket en dam gjort härrom dagen, det var ren tur att man hörde hennes rop på hjälp och en campare utrustad med karta och kompass hittade henne och kunde hjälpa henne tillbaka. Frampå dagen lättar molntäcket något och Lasse hoppas på att kunna ta en eftermiddagstur upp på ett av bergen. Efter en sen lunch mulnar det på igen så det blir bara en ”shoppingrunda till souvenir affären” när den öppnat, för något bevis på att vi varit här kan ju vara roligt att ha. Framåt kvällen kom det ytterligare två segelbåtar in (de som var här i morse har gått).

Välkommen till St Kilda

Soay får

Alla hus ligger utefter samma bågformade "huvudgata"

Modernare och s.k. äldre black houses sida vid sida

Unik fågelart för St Kilda

S.k. cleits där torkad fågel och ägg förvarades

Cleits ligger utspridda över praktiskt taget hela ön

Sea Wind för ankar i Village Bay

"Fulmar" gav mat, och olja till ursprungsbefolkningen

Inuti kyrkan som byggdes av ditresta "missionärer"

I direkt anslutning till kyrkan ligger skolsalen

En skolklass okänt årtal men troligtvis strax efter förra sekelskiftet

Lärarens pulpet med närvarolistan

Fredag den 19 juli

Natten var vindmässig mycket lugn, vilket gjorde att ström och små vindbyar mellan bergen vred båten än hit och än dit och ankarlarmet varnade lite för många gånger. Vädret har klarnat upp, fortfarande disigt men man kan se alla toppar klart och det verkar som om solen kanske kan bryta igenom ordentligt.

Lasse tar dingen i land för att fotografera lite mer och förhoppningsvis bestiga en av topparna, med sig förutom kamera har han också kompass, karta och GPS, i fall dimman skulle återkomma, dessutom en handburen VHF för kommunikation med båten alternativt med öns warden (förvaltare) som lyssnar på VHF kanal 12. Lasse hör av sig med ojämna mellanrum när det inte är för mycket berg emellan. Det blir mer än en toppbestigning och på sina vandringar runt bergen så träffade Lasse en kinesisk yrkesfotograf, Yin Gang, från Peking som var på nog slags uppdrag. Dom slog bl.a. följe upp till den högsta toppen. Framåt halvfyra är han tillbaka och då lättar vi ankar direkt.

På väg upp mot topparna

Pippi (skall kolla vad det är för en "unik" art)

Yin Gang, Kinesisk fotograf. Tillsammans är vi på väg mot högsta toppen

Utsikt över Village Bay mot sydost

Andra sidan och dalen mot nordväst

Utsikt mot ön Dun som skyddar Village Bay mot syd

Mot näst högsta toppen

Lover's Rock. Här skulle kärlekskranka män visa sitt mod och skicklighet innan dom fick gifta sig genom att stå med endast en häl på kanten och den andra foten i handen. Föll han, ja då var det ju inte mycket att ha.

Ön Soay väster om Hitra


Skuwa (labb)

Rester av ett flygplan som krasade under kriget i dalen på NV sidan.

Äter mat på väg ut och tar en liten omväg norrut mot Boreray för att sen sätta kurs mot South Harris eller något i dess närhet. På håll tror man att Stac Lee utanför Bororay är vit på grund av massor med gammalt fågelbajs, men när man närmar sig ser man att det vita man ser inte minst är den oerhörda mängden av vita havssulor. När vi kryssat runt mellan Bororay och Stac Lee ett taga så sätter vi kurs österut men vinden lyser med sin frånvaro så det blir motorgång, storen är hissad som stöd och stundvis får vi lite hjälp av den, en dikt bidevind på några få sekundmeter. Vi rullar sakta framåt på ett lugnt hav med endast den långa atlantdyningen som bryter monotonin. Det börjar mörkna innan vi når land, men månen är nästan full så vi får en extra hjälp med att visuellt kontrollera det som plottern anger. 01.10 ankrar vi upp på ön Taransays östra beach.