S/Y SEA WIND 2013: "Expedition St Kilda"

Tisdag den 16 juli

Ännu en gråmulen repris vädermässigt. Vi har bl.a ägnat oss åt att komma ikapp med bloggande nu när det i alla fall finns viss form av intenettäckning. För övrigt så ägnar vi oss år löpande underhållsarbete, Lasse monterar backventiler på länspumpar och vi hjälps åt att städa och organisera i ”ditt o dattlådor”, mest för att ha koll på just var ditt o datt befinner sig när man behöver det.

Fyller över diesel från dunkar till fasta tanken och tar dingen iland för att återfylla dunkarna.

Onsdag den 17 juli – torsdag den 18 juli

Idag är vi uppe med tuppen för att lyssna på ”Shipping forecast” för att få veta om det äntligen är dags att lämna denna boj innan vi vuxit fast vid den. Prognosen levererar det vi förväntat oss så det är dags att planera för avgång mot St. Kilda i eftermiddag eller kväll. Vi tar dingen iland och fyller proviant förråden ytterligare något men framförallt för att fylla två 25 liters dunkar med färskvatten. Det finns en slang á la brandslang vi färjeterminalen som vi blir anvisade och det tar inte lång stund att fylla dunkarna med det trycket. Vattnet slangas sen över till vår vattentank. Nu är det fullt vad gäller både bränsle och vatten. Planen är att avsegla i efter middagen efter väderrapporten kl 19.10, men när klockan är 18.00 är vi klara och ger oss av, lyssna kan vi göra på vägen.


Väntar i dimman vid vår visitor mooring i Castle Bay

Fyller på vatten vid färjeterminalen

Vi meddelar över VHF radion (som seden här bjuder) Stornoway Coastguard att vi är på väg mot St Kilda. Vinden varierar mellan 5 och 10 m/sek så vi börjar med revad stor och genua och hoppas kunna sträcka söder om Vatersay för att komma ut på Atlanten. Det är hög och jobbig sjö när vi kommit ut genom sundet och vinden avtar så seglen bara slår när vi försöker slöra. Motorgång, men efter en halvtimma när vi kommit bort från uppgrundningar kan vi börja segla – rätt ut i dimman. Sikten är ca 25 meter! Tack och lov har vi både AIS och radar. Vi gör god fart med ett rev i stor och full genua, 7-8 m/sek. Vi vill inte ha full stor uppe under natten om vinden skulle öka. ”Better safe than sorry” har t.o.m. kapten lärt sig nu.

Vi sover i skift och det enda tecken på liv i dimman är den båt Lasse ser på AISen mitt i natten. En stor tanker som passerar några sjömil akter om oss. Borde a sett dess ljus klart och tydligt men i dimman inte ett skvatt. När morgonen gryr lättar också dimman något. St Kilda skall bestå av höga berg, drygt 400 meter, men ser ingenting och ingenting. När det är knappt 4 Nm kvar ser Mona som har vakten helt plötsligt en fler hundra meter hög bergstopp ovanför molnen, toppen på ön Hitra dit vi är på väg. Strax efter kommer även grannöarna Boreray och dess Stack Lee fram ur dimman. Det är helt magiskt att i soluppgången se hur öarna försiktigt skakade av sig morgondimman. Det är egentligen inte dags att väcka Lasse men det hade varit synd om han missat detta skådespel.

St Kildas toppar tittar farm ur dimman

Solen går upp och vi ser ön Bororay med dess två "stacks" i siluett

Det ”lilla skäret” vid namn Levenish som vi skall runda innan vi kan gå in i Village Bay visar sig vare en 60 meter hög sockertopp, mycket högre än den är bred. Vi ankrar upp i viken strax före 06.00, tar en liten ankardram före kojning och meddelar Storneway Coast Guard att vi är framme. Här i utmarkerna av Europas segelvatten vill Coast Guard-stationerna gärna ha meddelande när fritidsbåtar gör längre överseglingar och att de kommit fram. Det ligger redan två segelbåtar i viken när vi ankrar. Dyningen bär in lite och fallvindarna från bergen gör att det stundvis piper i lite, men vi ligger tryggt med ankaret i god hållbotten och somnar gott ett par timmar medan vinden lägger sig allt mer.

Framme och på väg in i Village Bay. Mössa och vantar på kl 6 på morgonen

Runt elva när vi äter ägg och bacon till frukost som kapten Lasse fixar i sin iver att komma iland så kommer den första turbåten in i viken och följs strax av ytterligare två. De skeppar in ”turisterna” med gummibåtar ungefär samtidigt som vi tar vår gummidinge iland. Det går dagliga turer med robusta och ganska snabba turbåtar ut hit. Det tar ca. fyra timmar en väg i 18 knop. Varje båt tar max 12 passagerare. Det kostar nästan £200 pund per person. Vädret och eller sikten kan dock ofta sätta stopp och turer kan ställas in med kort varsel. Man ger sig inte ut hit om man inte är säker på att förutsättningarna är rimliga.

Det finns hur mycket som helst att berätta om St Kilda och människorna som bott här i tusentals år, fram till 1930 då de sista evakuerades från ön. Influenserna från världen utanför hade då blivit så stora att de flesta unga hade gett sig av från ön och de kvarvarande hade svårt att klara sig under vinterperioden då dom börjat bli vana vid och beroende av förnödenheter som kom in med turistbåtar som började anlända i början av 1900 talet. Man kan kort sammanfatta det som att en civilisation som fungerat helt självständigt här ute i minst 3000 år kollapsade på en generation när man fick en ökad kontakt med omvärlden. Tragiskt men sant. Nu är ön bebodd under sommarhalvåret av ett par anställda och flera volontärer från Scottish National Heritage som förvaltar ön och håller byggnader med mera i skick. Dessutom har försvaret en postering på ön sedan 1957. Det finns dock mycket mer att berätta om ön så läs gärna mer på bl.a. www.kilda.org.uk

Det går vilda får överallt, de är verkligen vilda och klarar sig helt på egen hand. Fåren kallas Soayfår och arten finns bara här och togs hit av bronsåldersfolk. De har getögon, små horn och släpper den ljusbruna ullen när den blivit för lång. Genetiskt är dom väldigt nära ”ur fåret” och dom studeras nu flitigt av vetenskapen. Från början gick dom fritt på grannön Soay, därav namnet men flyttades sedan över till huvudön Hirta efter evakueringen av befolkningen, som huvudön heter. Det finns även får kvar på Boreray. Där dom i princip är helt isolerade från kontakt med människor då det i princip inte går att komma till Boreray med båt. Hur urinnevånarna klarade att komma fram och tillbaks till Boreray för att samla ull, fågel och ägg då det begav sig är helt ofattbart och fascinerande.

Vi vandrar kring runt byn och dess lämningar av hus, stengärdsgårdar och förråd, Cleits, där ägg och torkade fåglar lagrades. Molnen är låga och warden för ön uppmanade alla att inte ge sig upp i bergen när sikten är så dålig. Det är oerhört lätt att gå vilse, vilket en dam gjort härrom dagen, det var ren tur att man hörde hennes rop på hjälp och en campare utrustad med karta och kompass hittade henne och kunde hjälpa henne tillbaka. Frampå dagen lättar molntäcket något och Lasse hoppas på att kunna ta en eftermiddagstur upp på ett av bergen. Efter en sen lunch mulnar det på igen så det blir bara en ”shoppingrunda till souvenir affären” när den öppnat, för något bevis på att vi varit här kan ju vara roligt att ha. Framåt kvällen kom det ytterligare två segelbåtar in (de som var här i morse har gått).

Välkommen till St Kilda

Soay får

Alla hus ligger utefter samma bågformade "huvudgata"

Modernare och s.k. äldre black houses sida vid sida

Unik fågelart för St Kilda

S.k. cleits där torkad fågel och ägg förvarades

Cleits ligger utspridda över praktiskt taget hela ön

Sea Wind för ankar i Village Bay

"Fulmar" gav mat, och olja till ursprungsbefolkningen

Inuti kyrkan som byggdes av ditresta "missionärer"

I direkt anslutning till kyrkan ligger skolsalen

En skolklass okänt årtal men troligtvis strax efter förra sekelskiftet

Lärarens pulpet med närvarolistan

Fredag den 19 juli

Natten var vindmässig mycket lugn, vilket gjorde att ström och små vindbyar mellan bergen vred båten än hit och än dit och ankarlarmet varnade lite för många gånger. Vädret har klarnat upp, fortfarande disigt men man kan se alla toppar klart och det verkar som om solen kanske kan bryta igenom ordentligt.

Lasse tar dingen i land för att fotografera lite mer och förhoppningsvis bestiga en av topparna, med sig förutom kamera har han också kompass, karta och GPS, i fall dimman skulle återkomma, dessutom en handburen VHF för kommunikation med båten alternativt med öns warden (förvaltare) som lyssnar på VHF kanal 12. Lasse hör av sig med ojämna mellanrum när det inte är för mycket berg emellan. Det blir mer än en toppbestigning och på sina vandringar runt bergen så träffade Lasse en kinesisk yrkesfotograf, Yin Gang, från Peking som var på nog slags uppdrag. Dom slog bl.a. följe upp till den högsta toppen. Framåt halvfyra är han tillbaka och då lättar vi ankar direkt.

På väg upp mot topparna

Pippi (skall kolla vad det är för en "unik" art)

Yin Gang, Kinesisk fotograf. Tillsammans är vi på väg mot högsta toppen

Utsikt över Village Bay mot sydost

Andra sidan och dalen mot nordväst

Utsikt mot ön Dun som skyddar Village Bay mot syd

Mot näst högsta toppen

Lover's Rock. Här skulle kärlekskranka män visa sitt mod och skicklighet innan dom fick gifta sig genom att stå med endast en häl på kanten och den andra foten i handen. Föll han, ja då var det ju inte mycket att ha.

Ön Soay väster om Hitra


Skuwa (labb)

Rester av ett flygplan som krasade under kriget i dalen på NV sidan.

Äter mat på väg ut och tar en liten omväg norrut mot Boreray för att sen sätta kurs mot South Harris eller något i dess närhet. På håll tror man att Stac Lee utanför Bororay är vit på grund av massor med gammalt fågelbajs, men när man närmar sig ser man att det vita man ser inte minst är den oerhörda mängden av vita havssulor. När vi kryssat runt mellan Bororay och Stac Lee ett taga så sätter vi kurs österut men vinden lyser med sin frånvaro så det blir motorgång, storen är hissad som stöd och stundvis får vi lite hjälp av den, en dikt bidevind på några få sekundmeter. Vi rullar sakta framåt på ett lugnt hav med endast den långa atlantdyningen som bryter monotonin. Det börjar mörkna innan vi når land, men månen är nästan full så vi får en extra hjälp med att visuellt kontrollera det som plottern anger. 01.10 ankrar vi upp på ön Taransays östra beach.