Från Inverness till Corpach

Onsdagen den 3 juli.

Att slussa kändes betydligt mindre exotiskt denna gång. När vi gjorde Caledonia kanalen 2007 så var det första gången med egen båt och riktigt spännande. Nu hade Mona dessutom slussat Göta kanal med Emma förra året sån nu kändes det som att vi hörde till proffsen.

Slussarna fram till Loch Ness är tämligen små och man gör dem ”on the fly” d.v.s. en eller två personer går med för- och aktertamparna iland från en sluss till en annan när luckorna öppnas. På så vis slipper man ta tillbaka tamparna för att sen kasta upp dem igen i nästa sluss.

När vi till slut kommer ut på Loch Ness så har vi (som vanligt) en frisk sydvästlig vind rätt i näsan så vi går för maskin hela vägen ner till Fort Augustus.

När vi kommer fram dit i kvällningen så är det rätt fullt och det finns ingen ledig plats utefter flytbryggan innan slussaren. Vi siktare in oss på att ligga utanför en rätt stor och stilig mörkblå klassisk segelbåt i trä som heter Bloodhound. Vi såg den passera förbi marinan i Inverness tidigare på förmiddagen. Vi frågare en gentleman i sittbrunnen om det går bra att lägga oss utanför och han kontrollerar med kapten under däck som ger klartecken. Plötsligt strömmar det upp äldre gentlemän från alla håll i likadana polotröjor med Bloodhounds emblem på och vi får ett kungligt mottagande i ordets rätta bemärkelse. När vi väl lagt till så säger jag till Bloodhounds besättning att jag har på känn att vi lyckts lägga till utanför något väldigt känt. Till saken hör att redan då hon passerade oss i Inverness så var det något med båtens namn som ringde bekant. Jodå, mina misstankar bekräftades. Bloodhound byggdes 1936 åt brittiska kungafamiljen och flera kungligheter har lärt sig segla ombord på denna klassiska yawl. Inte minst prins Charles. Nu ägs Bloodhound av en ideell förening som köpt henne efter att hon legat i träda en längre tid. Hon är nu restaurerad och ligger som fartygsmuseum utanför den kungliga yachten Brittania i Edinburgh 10 månader om året och seglas aktivt med bl.a. charter 2 månader på sommaren. Vi hade alltså nu lyckats lägga till utanför Bloodhound då hon var på transitresa från Edinburgh till Oban via Caledonia kanalen. Läs mer på www.royalyachtbrittania.com. Vi fick som sagt ett mycket trevligt mottagande då alla besättningsmedlemmar kom upp för att hjälpa till vid vår tilläggning för att sedan skaka hand och hälsa oss välkomna. Det visade sig att flera av dessa äldre gentlemän hade seglat på Bloodhound som yngre besättningsmedlemmar och kapten t.ex. hade tjänstgjort ombord i tre år i början på sextiotalet då Bloodhound drevs av brittiska flottan. Sämre militärtjänstgöring kunde man tänka sig tyckte han. Vi kunde inte annat än att hålla med. Bloodhounds besättning var på väg upp till en av Fort Augustus pubar för middag. Vi avnjöt vår middag ombord på Sea Wind för att sedan hamna på samma pub som Bloodhounds besättning där vi avnjöt några pints med öl och ett par whiskey tills baren stängde vid 23 tiden.

Torsdagen den 4 juli.  

Vaknar till en lite grå och blåsig dag och börjar göra oss redo för att slussa upp för Fort Augustus fem rätt så rejäla slussar. Näst efter de sju slussarna nerför ”Nepunes staircase” i den västligaste delen av kanalen så är detta det mest komplexa och största systemet. Det är dessutom den stora turistattraktionen i Fort Augustus och slussarna är ofta kantade med turister som tittar på alla fritidsbåtar som med varierande skicklighet tar sig upp eller ner för slussarna. Första slussningen är vid nio tiden vilket Bloodhound har siktat in sig på men vi gör oss ingen brådska utan tänker ta den andra som skall gå av stapeln någon gång efter klockan tolv.

 
Man börjar dagen med att slussa upp de båtar som ligger och väntar nere vid Loch Ness hamnen. När dessa är uppe så börjar man slussa ner de som väntar i den övre ändan och så börjar det om igen. En passage tar cirka en och en halv timma. Bloodhound som redan är lite sena i sitt schema då de missade sista slussningen igår skall dock ta första slussningen och purrar oss vid åtta tiden då vi ligger på deras utsida men då vi inte gör oss någon brådska så förhalar vi oss akterut för att lägga på en plats vid bryggan precis bakom Bloodhound som just blivit ledig. Slussmästaren kommer ner och börjar fråga vilka som skall upp med första slussningen, tar längd och bredd på alla båtar och sen lägger han sitt pussel för att få in så många som möjligt i slussen. Varje båt får besked om var i slussen man skall ligga och blir sen uppropade på VHF radion när det är dags att gå in. Vi gör oss som sagt ingen brådska utan äter frukost i lugn och ro och Mona och Kajsa går sen och tittar i lite butiker samt går till byns slaktare för att köpa lite färskt kött som vi förhoppningsvis kan grilla till kvällen när vi lagt till efter en dagsetapp i kanalen. Vid ettiden är det vår tur att börja slussa och denna gång är det inte så många båtar. Det är bara två båtar på var sida i slussen så det är gott om plats. Ofta får man ligga utanpå varandra för att fylla upp ordentligt.

De övriga båtarna är en lustig samling som var och en ger prov på varierande teknik (eller brist på) vad gäller slussning. Om detta skulle man kunna skriva en halv novell vilket Mona också gjort i sina dagböcker. Till exempel så lossade vår grannbåts förtamp från knapen i båten vid ett tillfälle. Som väl var inte under själva slussningen utan då de skulle dra den ”on the fly” från den ena slussen till den andra. I den ganska friska vinden så kommer plötsligt deras förskepp farande ner mot vår babordssida medan de förtvivlat försöker dra in båten med endast aktertampen. Som väl var den inte större och tyngre än att jag kunde bära av men handkraft innan hon smällde in i vår bordläggning. Troligtvis en hyrbåt att döma av utseendet på förskeppet och pulpiten så var det nog inte först gången den båten råkat ut för något liknande. Himla tur bara att det inte hände under själva slussningen då vattnet forsar in genom slussportarna och vattnet i bassängen kokar av strömmar, då kunde det riktigt illa.

När vi kommit igenom slussarna så tuffar vi vidare för maskin genom ett grönt och skönt landskap, tyvärr så var det lite regnigt av och till och ganska blåsigt mitt i näsan men det får man räkna med här. När vi kommer fram till Kytra lock (lock = sluss) så är två båtar på väg ner i slussen mot oss så vi får lägga oss vid transitbryggan och vänta. Man ser bara toppen på masterna då skroven skyms av slussporten framför oss men den ena båten verkar vara en rätt rejäl fiskebåt och den andra en välutrustad segelbåt. Jag promenerar upp till slussen och döm av min förvåning när jag då står öga med våra JRSK-vänner Mats och Ulla Wångdal och deras båt Hokus Pokus. Mats och Ulla gav sig för sex år sedan ut på en jordenruntsegling och senast vi såg dem i båten var i Oban för sex år sedan 2007 då de precis startat sin segling och nu möts våra vägar igen när de är på väg hem. Världen är sannerligen liten ibland. Vi hälsar och utbyter några meningar innan vi återigen skiljs åt i motsatta riktningar. Mats är sitt gamla vanliga jag och kläcker i god ordning ett och annat skämt som lyser upp en annars grå dag. Vi ses snart hemma i Sverige igen.

När vi slussat igenom Kytra lock så lägger vi oss vid transitbryggan för kvällen. Det är tyvärr ganska blåsigt men i övrigt ganska trevligt. Mona och Kajsa tar en långpromenad utefter den väg eller vandringsled som följer kanalen och efter en och en halv timma så kommer de tillbaka och berättar att det är mycket lugnare och trevligare vid nästa sluss inte så långt bort. Vi kastar därför loss och går vidare en liten bit fram till Cullochy lock där vinden är betydligt mindre vresig. Troligtvis så accelererade den i dalen precis vid Kytra men vid Cullochy så är landskapet lite flackare och vinden snällare. Bra beslut. Kapten plockar fram grillen och Monas marinerade lammkotletter ligger strax därpå och sprider en doft som sätter fart på smaklökarna. Lite senare så inmundigas dessa i Sea Winds kajuta tillsammans med några glas rödvin och sen är det dags att koja.     

          
 

Fredagen den 5 juli.

Lasse och Mona är uppe rätt tidigt och tar första slussningen redan innan Kajsa kommit ur sin koj. Vi tar oss ut på sjösystemet Loch Oich som är den högsta punkten på kanalen. Härifrån är det sen nerförsbacke hela vägen till Corpach som är sea locken i den västra änden av kanalen. 

Efter Loch Oich som är ganska liten och framför allt smal så kommer man ut på Loch Lochy som är en rejäl sjö. Cirka en tredjedel av Loch Ness storlek. Vädret är bättre idag men vinden piper sin vana trogen i bra och vi har upp mot 14 sekundmeter rätt i näsan.  Som väl är så håller sig vågorna på sjön inom rimliga gränser och vi kan ta oss framåt med en hyfsad fart. När vi kom fram till slussen vid sjöns andra ände var det dags för slussvaktens lunch, så det vara bara för oss att lägga till och också äta lunch i väntan på nästa öppning. I kanalen möter man båtar av alla nationaliteter. Bl.a. en USA flaggad Hallberg Rassy 34.

Första skymten av Ben Nevis

 När vi kom fram till Neptunes staircase hade vi hunnit ifatt en annan svensk båt, Andromeda, som vi hejat på som hastigast ett par gånger. Eftersom det är sju slussar ner så hann vi prata en hel del, vi som var uppe på land. Mittemellan oss var en välanvänd Contessa 32 med några udda individer på, killen som ägde båten hade varit i Polen och hämtat sina kompisar som nu skulle med honom till Skye, där han bodde. De tog en hutt whisky i varje sluss så de var ganska bladiga när vi kom ner till Corpach och då fortsatte de vidare ut till havet medan vi stannade kvar ovanför sea locken.

Slussning on the fly eller "walking the dog" som kapten till slut kallade det

Där på andra sidan väntar västerhavet på oss

Strax innan vi la till hade en annan JRSK-båt som kommit utifrån lagt till, Sassy Lady, som var på väg hem från Karibien. Det blev fika och mycket prat med Petter och Stefan både i vår båt och i deras. Robban hade de släppt av i Oban och skulle plocka upp i Inverness igen. De hade mycket att berätta om sin 14 månaders segling till, i och hem från Karibien.